Sorg. sorg ......

Jag har fallit ner i den djupaste avgrund jag någonsin varit med om.

Min biologiska mamma har dött 82 år gammal. Hon miste vårdnaden om mig ,när jag föddes .

På grund av att hon var alkoholist . 

Jag har aldrig haft en mamma & dotter relation med henne i mitt liv ,när jag växte upp och bodde 

i min fosterfamilj så ringde hon när hon var onykter och det är vad jag minns från min uppväxt från henne .

Nu i vuxen ålder så har jag tagit/haft telefon kontakt med henne . Hon blev nykter för ca 10 år sedan.

Vår relation var svår och kompliserad . Vi har lärt känna varann dom sista tio åren . 

Hon var gammal och ensam . Jag försökte att hjälpa henne så gott jag kunde per telefon .

Att ringa till kommunen och ordna mer hjälp i hemmet för att hon inte klarade av att ta hand om varke sig själv med hygien , ekonomi .m.m 

Hon blev sjuk och inlagd i våras i tiodagar på sjukhuset hon kom hem igen den 1 Maj, och efter detta så kände jag inte igen henne .Hon var arg och på dåligt humör och var såpass besvärlig att jag var tvungen att spärra så hon inte kunde ringa mig för att jag själv skulle orka ha mitt liv . jag blev så väldigt stressad och påverkad av hennes humör .

Framåt aug/September så försämrades hennes hälsa radikalt . Hon fick en depprition och gav upp allt .

Jag var hos henne dagen innan hon dog . Jag satt hos henne på sjukhuset från 04:45 till 10:53 då hon drog sitt sista andetag . Jag har alldrig varit med om detta allt var så skrämmande att se en människa dö. 

Tiden fram tills igår har varit så svår . Det jag menar är allt som ska göras i en sådan situvation ,allt är nytt och jag visste inte nåt om något . Jag har fått lära mig fort och väldigt intensivt , samtidigt som jag var i sorg.

Jag har nu efter hennes bortgång trott att jag har tappat förståndethelt !,men min rekation i allt detta är tydligen helt normalt . Igår rann bägaren över och skriket kom och tårarna rann flera gånger från dag till natt. Jag hade hjälp och stöd i min stora nöd . I dag är jag mera i en lugn harmoni och kan här skriva av mig mina tankar .

  Sorgen har sin tid och det måste jag accseptera . Men hur blir det när vardagen kommer ? Jag kan inte jobba ännu . 

Såklart så snurrar tankarna ,och jag ger inte upp.